Vidablick eller Tappen hette ett värdshus som stod mellan Finnboda och Danvikshem fram till 1918. Den var populär både hos Nacka- och Stockholmsbor på grund av utsikten mot Djurgården. Idag finns bara värdshusets vedbod kvar. Den lilla byggnaden är grå-blå idag med gröna dörrar och fönster. Den används idag som garage.

Värdshusets historia började 1729, när amiralitetsapotekaren Julius Sahlberg arrenderade marken mellan dagens Danvikshem och Saltsjön. Området kallades då för Tappängen. Sahlberg betalade 50 daler kopparmynt till Danvikens hospital för att kunna använda sig av marken.

Där hade apotekaren ett kimröksbruk. Men apotekaren bestämde sig även för att öppna en krog där ”til öhl och brennewins försäljning”. Krogen kallades både för Sahla Kiella och för Tappen.

Men snart ångrade Danvikens hospital och andra att det öppnades en krog där. ”Hospitalet såwäl som öfrige grannar och åbor här på Sicklaön i flera åhr och alt sedan then i ängen upsatte krogen, Tappen kallad, wart inträttad, blifwit af allehande löst och liderligt folk, hwilka sig på samma ställe både Söken- och hälgedagar uppehålla”, skrev rådman Spak (hospitalets inspektor). 

Men inte bara fylleriet och våldsgärningarna var ett problem. Krogbesökaren vägrade, enligt hospitalets prästman, att infinna sig till mässor och katekesexamina. Dessutom bytte hospitalets patienter sin mat och kläder mot sprit.

Därför hade Sicklaborna och hospitalet ansökt hos landshövdingen över Södermanaland om att göra något åt krogen. 1754 förbjuder man därför allmänheten att handla med eller borga starkvaror åt de på Danviken intagna, ”särdeles dem, som äro begivna på starka drycker eller till sina sinnen ej väl förvarade”. Ett liknande förbud ingår även i Gustaf  II Adolfs Danviksskrå.

Att Danvikens hospital inte gillade krogen kan även ha berott på att hospitalet hade en egen krog i området och kände av konkurrensen från Tappen.

Men krogen hade även varma anhängare. ”Bakom dess byggnader (Danvikens Hospital) smyger en gångstig, som stundom lämnar utsikter av oväntad fägring”, skriver den sentimentala resenären J.C. Linnerhielm i boken ”Brev under resor i Sverige” från 1797.”  Efter en kort promenad, stundom vild, stundom ljuvlig, nalkas man Finnebo, ett litet värdshus, vars pittoreska läge en särdeles händelse lät mig se”, skriver han vidare.

1825 köper grosshandlaren C. G. Bäck kimröksbruket och området för 7.000 riksdaler banco. Bäck hade dock inget intresse av att fortsätta den obetydliga kimrökstillverkningen. Det natursköna läget lämpade sig nämligen bättre för krogrörelse. Därför lät han bygga ett fint värdshus istället för den simpla Tappen. Det började så långsamt att kallas för Vidablick på grund av sin fina utsikt mot Djurgården.

Områdets nya namn var nu Hermansdal, som de kommande åren förvandlades till en idyll. Många vandrade eller kom hit i hästdroska för att njuta av landluften eller för att göra ett besök på värdshuset.

"Finnboda värdshus var ett mycket trevligt ställe med god mat och vacker utsikt över inloppet till Stockholm. Det hände ibland att vi någon gång tog en promenad dit och drack kaffe på dess uteservering", skriver Marianne Lindberg Yhrström, som är uppvuxen i Henriksdal, i sina memoarer.

Värdshuset var byggt av plank och var rikt dekorerat med trädetaljer. Huskroppen på två plan bestod av en huvudkropp samt två vingar. Varje vinge hade nio fönster för att kunna njuta av landskapet och utsikten över Saltsjön och Djurgården. Om man ville se omgivningen ännu bättre, kunde man stå eller sitta på verandan.

Grannskapet bestod av chefs-, förmans- och arbetarbostäder byggda för områdets beckbruk, Bergsunds mekaniska verkstad och Finnboda varv. Nära värdshuset fanns dessutom ett lusthus och ett tempel. Först 1915 byggdes även Danvikshem och 1923 även SLG-huset.